Svenska filmregissörer har gång på gång misslyckats med att iscensätta intressanta förorts- och ungdomsskildringar. Endast några få undantag (Roy Anderssons En kärlekshistoria är i en klass för sig) har blivit både publik - och kritikersuccéer. Men ungdomarna brukar ju ha en tendens att förlåta kvalitetsbristen, så även på min knattetid, då Staffan Hildebrand var något av en mogul för oss ynglingar med filmerna Stockholmsnatt och G - som i gemenskap. Sedan Lukas Moodyson slog igenom med Fucking Åmål har ribban höjts ett snäpp och flera unga regissörer har kommit med lovande debuter. Ännu bättre kvalitet, både förr och nu, brukar det vara på de barnfilmer som produceras i Sverige. Ella Lemhagen till exempel, försökte sig på ett par ungdomsfilmer som bara blev halvlyckade i mina ögon, innan hon fick till en fullträff med barnfilmen Tsatsiki, som följdes upp av Tur och retur, sevärd även den.

Förra året kom Ylva Gustavssons och Catti Edfelts Förurtsungar. En modern betongmiljövariant på klassiska Rännstensungar som fick hyggliga recensioner och bra publiksiffror och stilmässigt har lite av både Moodysons och Lemhagens filmer i sig. Den skiljer sig också något från mängden övriga barn- och ungdomsfilmer genom att vara en barnmusikal i förortsmiljö vilket visar sig vara en rätt så lyckad kombination, även för en musikalallergiker som mig. Däremot ska jag tidigt klargöra att jag, nu när jag sett filmen, inte riktigt förstår guldbaggesvärmen (i de tyngsta kategorierna dessutom) den fick ta emot. Men det har ju redan påpekats från alla möjliga håll och kanter, att 2006 var ett ovanligt svagt svenskt filmår.

Amina, 9 år, har i tre år bott på flyktingförläggningar i väntan på att få uppehållstillstånd i Sverige. De får genom juristen Jesper bo hos hårdrocksmusikern Johan i en lya i Botkyrka, Fittja närmare bestämt. Där blir Amina snabbt kompis med den lätt påflugna och lillgamla granntjejen Mirre. När morfars hjärta plötsligt säger stopp och belägg, nu får det räcka, så blir Johan plötsligt tillfällig vårdnadshavare åt Amina. Vilket vänder upp och ner på hans tillvaro då han kämpar med att slå igenom med sitt rockband. Socialhandläggaren Janet gör ett hembesök för att se om Johan är lämplig vårdnadshavare tills beslut om Aminas framtida vistelse tas. Johan erkänner då att han tjänar uselt med pengar i sitt knäck som diskare och är så fattig att han ofta tvingas handla på kredit hos sin korpfotbollskompis Viktor. I källaren förvarar två klantiga skurkar stöldgods vilket Amina och hennes kompisar upptäcker, något som kommer att få betydelse för filmens upplösning.

Förortsungar är en charmig, färgstark och uppiggande film, trots en del brister och onödiga Fem-på-äventyr-sidospår som ska föreställa spännande men hellre hade kunnat ersättas med något annat. Nästan till och med så att jag hade föredragit ytterligare ett eller ett par sångnummer (varför inte ett med Dogge när han ändå medverkade i filmen?). Dogge Doggelito fungerar alldeles utmärkt i sin komiska biroll. Det går liksom inte att låta bli att dra på smilbanden så fort han visar sig. Får han rätt sorts roller kan han gott fortsätta extraknäcka som skådespelare eller övergå till det helt när han lagt musikkarriären bakom sig. Jennifer Brown spelar också oväntat bra och Gustaf Skarsgård gör här sin bästa prestation sedan Ondskan, och förtjänar sin feta guldinsekt. Småkidsen spelar också bra överlag, framför allt Beylula Kidane Adgoy i huvudrollen. Sevärt, men var beredd på flera pinsamma musikalnummer. För mina tre söner blev det för mycket, de fick helt enkelt nog av all sång och dans. Gissningsvis tilltalar filmen mer dem som kan identifiera sig med huvudkaraktären, det vill säga tjejer i låg- och mellanstadieåldern.