Det kändes så självklart rätt när jag första gången hörde att Anton Corbijn skulle regissera Control, filmen om Joy Division-sångaren Ian Curtis sista år i livet. Corbijn kände visserligen inte Ian Curtis speciellt bra och träffade honom bara ett par gånger, men han tog några klassiska bilder (inklusive den allra sista på Ian före hans död) av detta medieskygga kultband. Främst är filmen baserad på Ians änka Deborah Curtis bok "Touching From a Distance" samt det arkiverade material som finns med Joy Division. I filmens inledning får vi följa hur en ung Ian mest ligger hemma i sin säng och röker medan han lyssnar på idolerna David Bowie, Lou Reed, Roxy Music och Iggy Pop, innan han blir tillsammans med Deborah och går med henne på en Sex Pistols-konsert 1976. Direkt efteråt bestämmer han sig för att bilda ett band tillsammans med Bernard Sumner (Albrecht på den tiden) och Peter Hook som redan hade ett band men inte hittat någon sångare. Ingen av dem kunde egentligen spela och Ian hade i princip aldrig tagit en sångton framför en mikrofon. Men det hindrade dem inte från att ett par år senare tillsammans med producenten Martin Hannett göra två av musikhistoriens bästa och mest inflytelserika rockalbum, Unknown Pleasures 1979 och Closer 1980.

Andra scener som ingår i filmen är bland annat bandets första skivsläpp med ett Hitler Jugend-flirtande motiv designat av Bernard Sumner, namnbytet från Warsaw till Joy Division (ett slanguttyck för de slavbordeller nazisterna hade i koncentrationslägren under andra världskriget), signandet för Factory Records med ett kontrakt skrivet i Tony Wilsons blod, konserten som urartar till upplopp när skinheads ställer till med bråk och Ians första epilepsianfall på scenen som sannolikt orsakades av stroboskopljusets flimmer. Men främst fokuserar filmen kring Ians kärleksliv. Han gifter sig med Deborah i ung ålder, de får dottern Natalie, men det dröjer inte länge förrän han inleder en otrohetsaffär med belgiskan Annick Honoré. Deborah försöker gång på gång förlåta honom om han lämnar Annick, men till slut håller det inte längre. Hon ansöker om skilsmässa, vilket i kombination med epilepsin, samt medicinens biverkningar och prestationsångest sägs vara orsaken till att han tog sitt liv. Men inte ens hans närmaste kan göra annat än spekulera. Det exakta svaret på varför tog han med sig, även om han lämnade ett sista brev till sin fru.

Man får en del funderingar under filmens lopp. Hur hade Joy Division utvecklats om Ian aldrig tagit sitt liv? Hur hade deras karriär sett ut om de istället tagit Peter Hooks namnförslag Slaves of Venus? Hur hade de mottagits om de fortsatt med sitt estetiska flirtande med Tredje riket? Det gick flera gångar kalla kårar genom ryggraden under livesekvenserna av låtar som Transmission, Isolation, She's Lost Control och Dead Souls. Jag fascinerades över hur bra skådespelarna framför Joy Division-låtarna, även om Sam Rileys röst var något för ljus. Sam Riley behärskar dock sin svåra rolltolkning på ett övertygande sätt. Man köper att det är Ian Curtis man ser framför sig, om än i fiktiv form. För att inte tala om den starka prestationen av Samantha Morton (som i den här ensemblen får ses som en veteran trots sin unga ålder) i rollen som Deborah. Även Toby Kebbell (Wilderness, Dead Man's Shoes) lyckas sticka ut i sin gestaltning av bandets manager Rob Gretton. Castingen är bra rakt igenom och det går inte att ta miste på vem som ska föreställa vem, även om den fysionomiska likheten inte är direkt slående hos samtliga.

Control kändes för mig som en ärlig och verklighetstrogen skildring av Ian Curtis och hans umgängeskrets. Efter vad jag har läst har både Deborah själv (som var co-producer) och forna bandmedlemmarna (som bekant bildade New Order efter Ians bortgång) berömt filmen. Däremot var tydligen dottern Natalie inte lika imponerad av bilden av sin far (trots att hon bara var spädbarn när han hängde sig). Den lågmälda tonen i filmen sitter som en smäck. Förutom all den utsökta musiken är den nästan helt tyst. Och utöver Peter "Hookies" Hooks oneliners finns det inte mycket humor i filmen. Det hade liksom inte känts helt okej om Control varit för lättsam. Visuellt är den en fröjd såklart. Något annat hade varit omöjligt att tänka sig med Anton Corbijn vid rodret. Hade gärna sett lite mer fokus på själva bandet Joy Division och Anton Corbijn hade gott kunna ha med sig själv i filmen från när han tog de klassiska bilderna av dem. När Atmosphere spelas i slutet sitter klumpen högt upp i halsen och påminner lite om Mad World-scenen i Donnie Darko. Control är en riktigt bra film, men det är mycket tack vare att den handlar om just Joy Division som betyget blir så högt. Hade det varit en skildring av ett osexigt band som, säg Level 42, hade det liksom inte varit lika intressant.

Control visades på Stockholms Filmfestival 2007. Svensk biopremiär 11 januari 2008.