Frågan är vad det är som gör att filmer gjorda med dv-kamera fungerar så märkligt bra. Att det är en metod som fungerar för att göra effektiva skräckfilmer har bevisats flera gånger. Först kom Blair witch project som en sensation och nu tio år senare har vi fått Rec och årets hajp, den omtalade och mytomspunna Cloverfield.

Filmen inleds med en testbild som övergår i en sekvens där en ung man filmar sig själv och någon som verkar vara hans flickvän med en vanlig kamera. De befinner sig i en lägenhet med utsikt över Central park. En månad senare har samma man, Rob, en avskedsfest som hans vänner i hemlighet har planerat eftersom han ska flytta till Japan. Hans vän Hud skall dokumentera alltihop, men festen avbryts plötsligt av ett dån, alla lampor släcks och ett märkligt ljud hörs. Festdeltagarna ger sig ut för att se vad som står på och möts av en stad i fullständigt upplösningstillstånd…

Cloverfield är en film som gör sig bäst ju mindre man känner till om dem och det är även lite av dess gimmick; all mystik som har legat tät. Man har i stort sett inte kännt till någonting mer än att det är något som har attackerat New York. Marknadsföringen är lysande då det är ett faktum att okunskap både väcker nyfikenhet och är skrämmande. Det är lite paradoxalt att en av de största förtjänsterna i en monsterfilm är att den är otäckt realistisk, men så är fallet här. Paniken och rädslan når fram som ett hammarslag genom det skickliga användandet av kameraarbete. Men det är också en otäck påminnelse om kaoset som rådde under elfte september och visst är detta också en stor inspirationskälla. Vissa scener är i det närmaste återskapade.

Producenten J.J. Abrams har blivit synonymt med kvalitet och inte minst mystik efter hans inblandning i Lost. Och även om resultatet kanske är något ytligare än man kunde förvänta sig efter den mystik man dolt projektet i, så är det på inget sätt en besvikelse. Man behöver inte älska monterfilm för att uppskattade Cloverfield eftersom den är så innovativ och går utanför ramarna så pass mycket. På sitt eget sätt är det ett litet mästervärk även om filmkritikerna älskar att nervärdera alla typer av såna här filmer så mycket det någonsin går, men otvivelaktigt så innehåller de ofta ett stort underhållningsvärde. I en tid där varenda människa kan spela in filmer och lägga ut på Youtube är denna utveckling inom filmindustrin helt naturlig och regissören Matt Reeves gör ett elegant jobb.

Cloverfield ställer fler frågor än den har svar att ge. Vi vet egentligen ingenting om varför allt har hänt när filmen är slut. Vi får små, små ledtrådar här och där under filmens gång, men återigen kommer vi tillbaka till att ovetskap är skrämmande, speciellt när allting känns så obehagligt dokumentärt. Det är tydligt att skaparna har studerat dokumentärfilmens hemligheter och gnuggar fram nyfikenhet. Som åskådare blir man hela tiden manipulerad och man vet att det hela inte kommer att få ett slut som man väntar sig.

Visst finns det sämre bitar med Cloverfield, såsom att man ibland kanske överdriver användandet av skakiga kameror och heroism är så inpräntat i amerikaner att det inte går att få bort det och gillar man inte sådana här dokumentära upplevelser så kan allting annat vara hur bra som helst, men man kommer ändå att hata den. För mig är Cloverfield en smått lysande film. Den är otäck, har högt tempo, är mystisk och oförutsägbar och är någonting nytt och originellt i sin genre. Det finns geniala bitar såsom att långa bitar in i filmen bara antyda vad det är som pågår, visa skuggor av det fruktansvärda. Det finns en kärlekshistoria inbakad, om än något överdriven och framförallt handlar det om den lilla människan i mitten av någonting helt ofattbart. Det är en monsterfilm med många nivåer av tolkningar. Mycket bra.