Han och hon förlorar sin lilla son. Sorgen driver henne till vansinnets rand. De beger sig till Eden, en primitiv stuga djupt inne i skogen. Han är kognitiv terapeut och är övertygad om att han med sitt kunnande skall kunna hjälpa henne. Men skogen som tidigare varit hennes trygghet är nu hennes värsta fasa. Hans terapi leder henne bara djupare ner i plågorna och den terapeutiska kampen utvecklas till ett krig mellan könen. Hans lugn och förnuft blir fullkomligt lönlöst när naturens inneboende ondska förvildar henne.

Förhandssnacket kring Antichrist var inget mindre än öronbedövande. Lars Von Trier atteckerades hårt vid Cannes-festivalen och hvudskådespelerskan Charlotte Gainsbourg blev mer eller mindre idiotförklarad när hon inte kunde motivera varför hon gjorde de provokativa och utmanande scenerna. Jag har aldrig sett Von Trier som någon stor visuell mästare, men här är både hans bildspråk och regi i en helt egen klass. En hel kritikerkår har delvis kallat detta en splatter och hängt upp sig både stympade könsorgan och riktiga sexscener men fullkomligt missat den stora kontentan kring både detta och filmen som helhet. Vare sig de explicita sexscenerna eller den ohyggliga tortyr som pågår ute i skogen känns som effektsökeri. De är satta i ett sammanhang och en poesi som gör att Von Trier kommer undan med det.

Den högspända inledningen, när barnet faller mot sin död i svartvit slowmotion till tonerna av Händels ”Lascia che pianga” är den renaste, vackraste och mest visuellt fulländade scenen jag skådat på många många filmer och går rakt igenom den hårdaste huden. Dessutom betar han av ett komplicerat dramatiskt förlopp av passionerat sex, en centrifugerande tvättmaskin, en ohörd babywatch, ett öppet fönster. Allt under absolut tystnad och på de minuter arian varar. Det är en fullständig uppvisning av Von Trier som för mig är helt oväntad.

Lars Von Trier har alltid varit en provokatör men i Antichrist höjer han ribban en aning och möjligen kan man anta att provokation i detta fall inte är målet. Det kanske istället är fullständig konstnärlig frihet där provokation naturligtvis blir en oundviklig sidoeffekt. Antichrist är vare sig en vision eller en berättelse. Det är en dröm som tittaren själv får pussla ihop och visserligen kan man nästan känna satans andedräkt över det iskalla, konturlösa mörker som regerar mot filmens slut, men samtidigt kan man ana ett ljus och en försoning hos Willem Defoes karaktär.

Skådespeleriet hos Charlotte Gainsbourg och Willem Defoe är absolut mästerligt och kemin dem emellan är något helt unikt på en vit duk. Varje ord, gest och kroppsspråk andas genuinitet. Manuset lämnar frågor men enbart för att tittaren skall få lägga sitt eget pussel. Det finns många otäcka scener mot slutet inne i stugan, men det som fastnar mest på min näthinna är de ordentligt obehagliga metaforerna man använder sig av ute i naturen, små infallsvinklar som visar både naturens underbara skönhet och dess obarmhertiga grymhet.

Lars Von Trier är inte en erkänd regissör i filmkonstens kretsar och det är lite typiskt att katolska kyrkan fördömmer denna film men prisar Michael Hanekes grymma skildring av grym kyrklighet.

Antichrist berör religion på flera sätt och Von Trier söker efter religiösa impulser djupt nere i det mörka människopsyket. En så här rå och lidelsefull skildring av irrationella krafter, sådana som förståndet inte kan rå på, lär man få leta länge efter. Filmen skildrar till och med en viss förståelse för hur häxor brändes på bål. Kvinnan och naturen i detta fall blir en livsfarlig kombination.

Lars Von Trier gungar oss sakta in i en falsk säkerhet av vacker natur och spirande förhoppningar hos henne och honom. Men vi kommer snabbt att upptäcka att vi är fastlåsta i hans eget helvete. Antichrist är en filmupplevelse jag absolut inte hade väntat mig. Men lysande skådespeleri, fantastiskt foto och bildspråk, oklanderlig regi och ett manus som etsar sig fast oftare än de flesta filmer gör att filmen är en mästerlig sensation. Antichrist är en mycket otäck mardrömsvärld som har satt sig för att stanna.