Alla vet om det. Svensk skräckfilm är ungefär lika stor som fotboll är på Färöarna. Överhajpade Besökarna och Strandvaskaren är två ytterst sällsynta fenomen. De som sitter på pengarna lider tyvärr av en föreställning av att svensk film är bättre än vad den i verkligheten är och skulle aldrig bistå en svensk skräckfilm ekonomiskt. Däremot inte sagt att svensk film är dålig. Bortser man från alla polisdeckare som följer en och samma mall i 90 minuter så produceras fantastiskt mycket sevärd film för att vara ett så litet land, se bara på den senaste året.

Martin Kjellberg och Nils Wåhlin är männen bakom Huset vid vägens ände och man gör verkligen allt med sina ytterst begränsade resurser. Handlingen kretsar kring fyra ungdomar som åker iväg till ett ödsligt hus på den skånska landsbygden för att ägna sig åt konstnärliga aktiviteter fjärran från störningsmoment som biltrafik och gapiga människor, men lugnet och stillheten byts ganska omgående ut till obehag och rädsla när konstiga saker börjar inträffa i huset.

Premissen känns igen tydligt men genomförandet är på sina håll en smula originellt och viktigast av allt. Detta är en skräckfilm som emellanåt skrämmer tittaren, vilket är nog så ovanligt. Man bör givetvis vara införstådd med att detta är en lågbudgetskräckis med skådespelare som är ganska så stela, men samtidigt inte sämre än många birollsinnehavare i betydligt större produktioner.

Det som är filmens största förtjänst är den rent igenom obehagliga stämningen som råder i stugan i skogen. Det är en genuint otäck film och herrarna Kjellberg och Wåhlin förlitar sig ytterst effektivt på subtila kusligheter, något som förr har visat sig vara den effektivaste formen av skrämseltaktik. Atmosfären byggs upp skickligt och finalen håller distansen ut även om man som nästan alla skräckfilmer tappar lite grann mot upplösningen.

Huset vid vägens ände är lågbudget vad gäller allt från kamera till skådespelare men jag skäms inte en sekund för att rekommendera filmen till skräckfilmsfantaster. Det är en kuslig och bitvis oförutsägbar liten historia och det kommer att bli intressant att se vad Kjellberg och Wåhlin tar sig an i framtiden. För talang finns.